Eftersom jag sväller som jag gör från höfterna och nedåt så får jag ta mej an dagarna i små korta stunder. I bland blir jag övermodig, men det slutar bara med längre vila med fötterna i högläge.
I övrigt har lungorna hämtat sej en aning, jag blir inte lika flåsig när jag rör på mej. Lungorna tog en hel del stryk när jag låg inlagd, då klev jag bara ur sängen när det var toabesök och jag var inlagd i drygt 2 veckor. Det är bara svullnaden som hämmar mej just nu annars mår jag riktigt skapligt för att vara i den situation jag är.
Låt inte julen ta livet av er där ute. Att vistas i familjen och känna av den kärlek som finns där under ytan måste få vara det viktiga i julens budskap. Långt mer viktigt än alla presenter ni någonsin kan önska er.
I övrigt har lungorna hämtat sej en aning, jag blir inte lika flåsig när jag rör på mej. Lungorna tog en hel del stryk när jag låg inlagd, då klev jag bara ur sängen när det var toabesök och jag var inlagd i drygt 2 veckor. Det är bara svullnaden som hämmar mej just nu annars mår jag riktigt skapligt för att vara i den situation jag är.
Låt inte julen ta livet av er där ute. Att vistas i familjen och känna av den kärlek som finns där under ytan måste få vara det viktiga i julens budskap. Långt mer viktigt än alla presenter ni någonsin kan önska er.
Hej Gammle arbetskamrat, fick reda på detta av marino alldeles nyss, gick in på din blogg och skriver här med en tår i mitt öga. fan vad oretvist livet är. Ser dina bilder och mins våra stunder i USA. Tänker tillbaka på dom som passerat genom mina 25 år på WSE, och dom som drabbats av liknande sjukdomar. På något konstigt sätt så känner man att dagarna som man har kvar minskar i antal när man konfronteras med sjukdomar och döden.tack för visdomsorden i dtta konsumtionssamhälle som vi lever i, /din fd kolega och resekamrat Pär
SvaraRadera