Vägens ände

 Efter att ha kämpat mot cancern under en tid nu så har vår älskade pappa, make och morfar under gårdagen slutligen somnat in. Det hela gick fort och han slapp lida allt för mycket. Nu är han på en bättre plats där han slipper ha ont, fisken alltid är på hugget och ölen alltid är kall. Tack fina pappa för allt du gett oss och för tiden vi fått med dig!

Vi vill även tacka för alla fina ord och hälsningar som skrivits här på bloggen, det har verkligen uppskattas av Eilert och av oss som stod honom närmast. Om det är någon som känner att de vill bidra med något så ville Eilert inte ha några blommor till begravningen utan hellre ett bidrag till cancerfonden.

Glöm inte att han ville att alla skulle vara glada istället för ledsna, så utbringa gärna en skål för Eilert i nyår och tänk på glada minnen!

Är det nu det vänder?

 Smärtan smyger sig på lite mer för var dag. I morse kom all medicin och yoghurt upp i retur. I med en ny laddning, den blev kvar.
I går var det troligen den sista gången jag var tomte. Kul var det men samtidigt sorgligt eftersom det med största sannolikhet var sista gången i mitt liv jag fick vara tomte.
Nu är det dags för gemensam frukost innan alla beger sej av från långnäset. Sen blir det tyst som i graven här. Då ska jag passa på att vila.

I dag var vi till stan igen.

Nu är bilen borta, det kom en man på 72 bast med bussen från Östersund. Han gjorde sitt livs bilaffär. men vad fan han var trevlig. och jag behöver ingen bil längre. Dessutom var den betald. Blev ett bidrag till barnen att betala av på sina billån.
I går och i dag har jag börjat känna av smärtan igen, men så länge det inte är värre än att jag kan vara på benen ska jag inte klaga. Nu ska vi snart prova skinkan och revbensspjällen som Magnus och jag fixade i dag. Grilljering av skinkan fick Margareta ta hand om. Spjällen är brynta och sedan kokta i glögg enligt Elmerfors recept.

Dan före dan före doppardan.

Dagarna går snart jul, inte känns det som jag är på väg till den eviga vilan ännu inte.
I dag var jag till stan med bil för tredje dagen på raken, uträttade ärenden och handlade lite. Måste säga att morfin är den ultimata drogen för julhandel. Jag glider runt på affärerna i sakta mak utan att känna av stressen det minsta. Inget ont som inte har nått gott med sej som min gamla mor brukade säga när hon var i livet.
På det hela taget lever jag mycket mera i nuet än tidigare. Varje dag är som ett eget litet äventyr när man erövra små bitar av vad som tidigare var självklarheter.
Jag såg en tomtedräkt i flis på rusta i dag, i  morgon köper jag den. Ska inte missa chansen att vara tomte sista gången i livet.

I dag körde jag bil för första gången på länge.

I dag tog jag och barnen  Margaretas nya Volvo till ICA för lite jul shopping. Jag fick köra, skönt. Måste säja att XC 60 är en underbar bil. Hur som helst gick det över förväntan. Alltså ännu en dag i förbättringens tecken. Det blir hårda bullar den dagen det vänder åt andra hållet. Men den dagen den sorgen.
Äntligen har jag hittat en fadder till mitt allra härligaste splitcane spö och rulle. Grejorna går tillbaka till den som byggt dom, känns skönt att veta att dom blir omhändertagna.
På måndag kommer en bilköpare från Östersund och hämtar Astran. Sen är det snart slut på leksaker och nyttoprylar jag samlat på mej genom åren. Konstigt nog känns det som en befrielse vart efter som  grejorna försvinner. Även garderoberna gapar glest mot mej när jag tittar in. Det mesta av fritidskläder för sommar och vinteraktiviteter även vanliga kläder som inte längre passar den kroppsform man får på köpet med sjukdomen. Allt har tagits emot med glädje av dom som fått dem. Känns skönt att själv välja vem som ska ha vad i stället för att det ska krånglas efter min bortgång.

Spöregn.

I dag är det dags för familjemöte med palliativa. Får se vad det ger. kanske blir lite känslosamt när vi ska ställas inför faktum tillsammans. Just nu mår jag så bra att det är svårt att fatta vad som verkligen kommer att hända förr eller senare. För tillfället är varje morgon som jag vaknar i det här skicket en vinstlott.  Kanske jag hänger i över jul och nyår, om så är fallet har en dröm gått i uppfyllelse.

Kan inte sägas för många gånger. Ta det lugnt i julrushen. Njut av ledigheten och varandra. Det spelar ingen roll hur fina och roliga julklappar du ger och får när du gått in i väggen och tappat lusten innan firandet ens börjat.

Peppar Peppar.

Nu verkar det som att kroppen börjar på att kunna göra sej av med vätskan själv. Om den trenden håller i sej är det mer än jag vågat hoppas på, bara att tacka och ta emot.
I dag får jag besök av ett par Korsåbor, trevligt.

En snutt i taget.

Eftersom jag sväller som jag gör från höfterna och nedåt så får jag ta mej an dagarna i små korta stunder. I bland blir jag övermodig, men det slutar bara med längre vila med fötterna i högläge.
I övrigt har lungorna hämtat sej en aning, jag blir inte lika flåsig när jag rör på mej. Lungorna tog en hel del stryk när jag låg inlagd, då klev jag bara ur sängen när det var toabesök och jag var inlagd i drygt 2 veckor. Det är bara svullnaden som hämmar mej just nu annars mår jag riktigt skapligt för att vara i den situation jag är.

Låt inte julen ta livet av er där ute. Att vistas i familjen och känna av den kärlek som finns där under ytan måste få vara det viktiga i julens budskap. Långt mer viktigt än alla presenter ni någonsin kan önska er.

En ny dag nalkas.

En bra morgon, ingen feber. En dusch intag av medicin och en liten frukost. Slappar och väntar på att min käresta skall vakna. Tror jag ska ta mej ut och inandas lite frisk luft i dag.
Sen har jag ett telefonsamtal till en gammal tonårs kamrat som jag verkligen vill ringa. Han tog kontakt med mej via mailen när han hittade min blogg, men jag har inte varit riktigt mogen för att ta kontakt när det visade sej att han var i liknande situation som jag själv. Lustigt hur det blir, nu var det helt plötsligt jag som skulle ringa till någon som var cancersjuk och inte tvärt om. Då blev det helt plötslig svårt.

Dagarna går och än hänger jag med.

Malin åkte hem för att ägna lite tid till sitt eget liv i dag, bra det behöver hon och David.
Min systerdotter med man kom med fikabröd för en stunds samvaro.
Magnus åkte hem till Gävle för att fira sin födelsedag i morgon.
Så nu är vi själva i huset Margareta och jag. På måndag kommer Malin och Leja tillbaka. På tisdag kommer paliativa på besök för lite provtagningar. Torsdag är det dags för familje möte med paliativa, Margareta jag och barn med respektive. Jag vet inte syftet men det kommer säkert nått bra ut av det.
Det jobbigaste just nu är att veta att man mår skapligt när man går och lägger sej, men inte en jävla aning om hur jag mår när jag vaknar. Sen har kroppen fått svårt att göra sej av med vätskan, sväller här och där på dom mest obehagliga ställen.

En mindre angenäm natt.

I natt kom smärtorna på besök för första gången på länge. Vaknade med 38,4 i temp. Mådde skit. Tog 2 morfinpiller och surfade in i morfinruset, somnade om. När jag vaknade var smärtorna borta, tungt att komma igång med feber i kroppen.
På kvällen så kom min systerson på besök med en hel resväska fylld av hälsningar från alla möjliga Hoforsbor.
Nu är det dags att sova och hoppas på en bättre natt.

Släkten på besök.

En underbar eftermiddag, kväll. Släkten kom med lagad mat och got humör. Malin och lill skruttan kom redan på förmiddagen och nu ska hon bo här med oss ett tag, skönt.
Efter en god middag blev det lite allmänt skvaller om ditt och datt. Det är så skönt när konversationen bara flyter på som om inget hänt och jag kan glömma min situation under dessa stunder.
Tack all fören skön kväll.

HEMMA!

Vilken känsla att skrota runt i sitt eget hem, nästan så jag glömmer bort hur illa ställt det är.
Hemma var det jul pyntat och fint, Margareta och barnen har fixat allt i min smak.
Paliativa var på besök, givande samtal. Nästa gång kommer dom på Fredag.
Jag är befriad från närings dropp, skönt att slippa alla slangar. Har varit uppkopplad i stort sett dryga 2 veckor fram till i dag.
Brasan sprakar maten smakar, nu suger jag i mej av dagens välmående och ser med tillförsikt fram mot morgondagen.

Man kan känna lyck för små saker.

Blodvärde på 141, utskrivning i morgon oj vad skönt. Även om jag åker hem för att vänta på slutet, så är det hem jag åker i morgon. Dofterna, skogen, sjön ja alla vyer som känns hemma. För att inte tala om att ha familjen runt sej, och katterna.
Så här långt under den här resan har varit helt förundrad över hur många som bryr sej om mej, och vilken energi som mina nära lägger på mej. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att jag förtjänat all den kärlek jag bjuds på här och nu. 

Med små steg mot hemmet.

Mina blodvärden har nu blivit lite bättre och om det håller i sej bör jag få komma hem nästa vecka. Nu när jag blivit aningen piggare och börjat kunna äta lite lättare mat så längtar jag verkligen hem. Innan var det bättre här på lasarettet eftersom jag var i så dåligt skick. I morgon kommer sängen hem levererad från hjälpmedelscentralen. Hemma har Margareta fixat och donat med städning, flytt av möbler och nu är gillestugan förberedd för sjuksängen.
Gårdagen var fylld av trevliga besök. Det var Grannar, barn, mina barns mor och som avslutning min älskade fru på kvällsmys.
I dag har jag haft besök av mina två barn och min sons sambo, en sån trygghet att ha dom omkring sej. Nu ska jag vila mej en stund, sen kommer Margareta på kvälls besök.

Cellgiftsbehandlingen avbruten

Tyvärr har min sjukdom gått för långt vilket i sin tur gjort att jag inte klarar av den planerade cellgiftsbehandlingen. Nu är den palliativa hemsjukvården inkopplad och målet är att jag ska bli lite stabilare i min hälsa och få den beställda sjukhussängen innan jag slutligen får spendera mina sista dagar i hemmet.

Ni som ringer och inte får något svar, jag hoppas ni förstår att anledningen är att jag många gånger helt enkelt inte orkar prata i telefonen, men det är alltid upplyftande med små kommentarer.

Några rader.

Fortfarande vid liv, men det är tungt nu.Hoppas jag får återse Långnäset en sista gång. Det är min högsta önskan just nu.
Ta vara på livet medans ni kan.

Tappat räkningen, vet inte vilken dag det är på den sista resan.

Två första cellgifts behandlingarna avklarade. Mina dagar går ut på att hålla smärtan på avstånd. I bland hinner den före och då blir det jävulskt. Ett litet livstecken från en som sitter på avgrundens kant och dinglar med benen.       Trött, trött.

Dag 19 på den sista resan.

Fy fan vilken jävla skitnatt, morgon, dag och nu med. Hostar upp saker som inte ens en krokodil skulle äta. Hugger vrider sliter och drar i iälvsjävlarna. En till sådan här natt och jag kommer att vara kanon pigg vid min första cellgifts behanndlig i morgon 08:30. Just nu känner jag bara ilska. Far åt helvete all jävla cancer.

Dag 18 på den sista resan.

Tillbaka på rummet efter insättning av stent. Nu håller den där jävla spiralfjädern på att räta ut sej konstant i matstrupen. Känns som en jävla brottnings match mellan stenten och tumören om utrymmet i min matstrupe. Margareta min älskade var nästan hemma när jag ringde efter uppvaket, hon åkte hem och bytte om sen kom hon och gav lite tröst och kärlek. Gud vad jag älskar henne. Nu har hon åkt hem till katterna och jag ropar på mera morfin. Den här natten blir intressant.
Nu har jag lyx shoppat en MacBook PRO på nätet. Sista gången i livet jag kan unna mej en dyr leksak. Nu ska jag ta morfin och drömma om min nya leksak. 

Dag 17 på den sista resan.

Efter en jobbig natt var det dags att checka in på kirurgen i Falun. Lite dåliga blodvärden igen, var väl det jag kände av under natten och morgonen. Margareta stannade hos mej ett par timmar, sen åkte hon ner på stan fixade nån julklapp och fick i sej lite mat. Jag sov ett tag. 12.30 var hon tillbaka. Vi gick till onkologen där jag hade möte med läkaren 13:00. Långa givande samtal med läkaren och sedan sjuksköterskan. Nu har jag en behandlingsplan, 08:30 på torsdag får jag min första injektion av cellgifter, sen en omgång till på fredag. I morgon skall jag ner på operation och sövas för att få stent insatt i matstrupen. I kväll får jag nog lite mera nytt blod och näringslösning. Så jag är i form för sövningen i morgon.
Nu tror vi på ett liv efter jul. Stakars grisen som inte kan hoppas på samma sak.

Dag 16 på den sista resan.

Natten har inte varit lika angenäm som den förra, smärtan har gjort sej påmind. Men inte värre än att jag kan rida ut den utan extra tabletter. Får se hur det går under dagen.
Gårdags kvällen var trevlig med besök av Malin, Magnus och Monika. En av våra älskade grannar kom över på middag. Trevligt med folk omkring sej och en konversation som lever utan att jag behöver delta hela tiden utan bara ligga i soffan och lyssna. Soppan kunde jag äta, jättegod. Alla såg ut att njuta av maten. Sen var det desär i massor.
Ja i fredags lämnade skotern och släpvagnen hemmet för nya äventyr. I dag på morgonen gick skoterkälken samma väg. Avrustningen pågår, lite ledsamt men på ett vis är det befriande. Så småningom ska jag lämna alla bekymmer bakom mej och det är väl det som är befriande. Vi har ju en tendens att samla på oss prylar till den grad att dom äger oss i slutänden.

Dag 15 på den sista resan. Permis.

Soffhäng med älsklingarna Margareta och Oskar i går kväll. Tidigt till sängs sen vaknar jag en massa gånger fram till nu. Men att vakna mitt i natten i sin egen säng, surfa lite, läsa lite och bara njuta av att det är just den egna sängen jag ligger i tillsammans med mina älsklingar, då är det bara skönt.
Första energidrycken intagen, likaså cortison, magsårsmedicin och laxering. En ny dag kan börja.
Tumören i levern svarar tydligen bra på cortisonet, det är skönt för då slipper jag feber.

Dag 14 på den sista resan.

I dag bär det hemåt på permis över helgen. Hoppas det blir en trevlig upplevelse. Margareta hämtar mej 12:00-14:00, då skulle jag troligen vara klar. Stopp på apoteket för lite på fyllning på hemvägen.
Ska bli gott att sova i sin egen säng mellan kärestan och katten. Undrar hur många nätter till jag har tillgodo i den egna sängen? Läskiga tanke.
Jag hoppas på några möten i helgen med ett antal vänner som jag inte hunnit träffa sedan diagnosen.
FREDAGS FEELING!

Dag 13 på den sista resan.

Det har hänt mycket sedan sist. När Margaret kom i går fick jag kraftiga smärtor som höll i sej ett bra tag trotts tablett och spruta. Kan inte varit kul att titta på mej som for som en kålmask i sängen och gnydde.
Till slut avtog smärtan och vi fick lite tid att umgås. Efter en riktigt bra natt anade jag amöban som började vakna till liv igen, fick en till spruta och somnade om. När jag vaknade var det dags för duschning och förberedelser inför transport till operationsavdelningen. Eftersom jag stod på tur bland akuttiderna hade vi ingen aning om när det skulle ske. Äntligen lite medvind, blev min tur på studs. Sövning, insättning av port och gastroskopi. Det visade sej att den stent som behövdes inte fans hemma vare sig i Falun eller Uppsala.
Nu är den beställd från tillverkare och kommer troligen i början nästa vecka.
Som det ser ut får jag permis över helgen, tillbaka på måndag. Onkologen på måndag och stent insättning så fort den kommer.
Det är jävligt omständligt att DÖ kan jag lova. Hade jag vetat innan hade jag väntat till senare.
Min kära son och dotter shoppade en laptop till mej i går som jag fick levererad till mej nu i kväll, installerad och klar. STORT tack mina älsklingar. Nu kan jag blogga och kränga grejor på blocket.

Ett klargörande.

Jag har förstått att det finns många som av olika anledningar vill besöka mej.
Men från och med nu kommer jag att lägga min kvarvarande energi på människor jag bryr mej om och har i min närmiljö.
Jag ber om ursäkt kollegor i Västerås men orken finns inte längre, den inre kretsen stramas åt. 

Dag tolv på den sista resan.

I dag är det dags för ny närings dropp och lite nytt blod. Cortisonet intaget.
Har gett mej på Kristian Gidlunds bok. Han har nått målet på sin resa redan i september,  men han skrev mycket tänkvärt under resans gång. Så nu ska jag gotta mej i alla hans kloka ord.
Det lustiga var att jag fastnade för hans blogg tidigt i år långt innan jag själv visste min diagnos. När han sommarpratade i radion var jag helt såld. Av någon outgrundlig anledning kände jag ett så starkt band mellan oss. Visste min kropp redan då hur det stod till? Jag köpte boken direkt när den kom, men  har inte vågat börjat läsa den förän nu. Har väl landat i min verklighet så jag kan läsa den på ett konstruktivt sätt.

Dag elva på den sista resan.

Efter en morgon när jag hostade blod på duschgolvet  segnade ned på alla fyra, kröp ut ur duschen och var för några sekunder helt säker på att detta är slutet. Men inte då, ett tag till ska jag vara med.
Trasslade på mej kläder klev in i min frus bil och påbörjade färden till lasarettet i Falun. I det skick jag var blev det en av dom längsta bilresor på länge, varje grop i vägen kändes in i benmärgen.
Fick träffa min läkare på kirurgen, hon trodde på fullaste allvar att dom skulle få göra en gastroskopi på mej i dag. Hon fattade rätt snart att jag inte ställde upp på det. I stället frågade hon om jag ville bli inlagd  med dropp till torsdag. Sen söver dom mej, gör undersökningen och insättningen av stenten på samma gång.
Med lite näringsdropp och kortison i kroppen så har vi lurat iväg nära-döden-upplevelsen sedan i morse.
Dit jag har kommit nu är det inte döden som skrämmer mej, det är resan. Den ensammaste jävla skitresa vi någonsin genomför.

Dag tio på den sista resan.

Ja fattar inte den här landstings ekvationen. För 10 dagar sedan när jag fick beskedet att min cancer var obotlig. Då sa min läkare att jag skulle få behandling för att leva så länge som möjligt. Men att sedan låta mej vänta i 17 dagar, när jag känner hur min hälsa försämras för var dag. Törs inte tänka på hur det kommer att kännas om en vecka när det är dags. Först ska jag närma mej döden i 17 dagar sen ska dom försöka skrämma liv i mej. Vad är är logiken i denna behandling. Måste säga att ett nackskott vore betydligt ärligare. 

Äntligen går solen ner.

Somnade om och sov till 12:00. Sen har jag kollat på film i sängen. Snart dags att byta plats till soffan.
Gnistrande solsken och huvudvärk går inte ihop. Längtar efter gråväder, passar bättre med hälsa och sinnesstämning.
Tror jag får börja med säljsida här på bloggen. En massa som ska krängas av. Skoterkälke, motor isborr, pinnsvets, angeldon, kräftburar, båt och båtvagn. Som ni ser har jag fullt upp men dåligt med kraft.

Dag nio på den sista resan.

Efter en fullspäckad fredag blev det soffläge med ont och piller på kvällen. I gå kom jag inte ur sängen före 12:00. en envis huvudvärk som fick solskenet att kännas som skenet från en svets.
Barn och barnbarn åkte hemåt på eftermiddagen, sen var det soffläge resten av dagen för mej.
Kör med dubbla plåster nu så smärtan är överkomlig.
Jag lyckades komma förbi det vattentäta telefon systemet och fick kontakt med min läkare på kirurgen. Hon skulle fixa så att jag får komma till mag och tarm i mitten på veckan. Då kanske jag får en stent insatt i matstrupen. Skulle vara underbart att kunna svälja bättre än nu.
Skoter och vagn är sålda, hämtas på fredag.

Dag åtta på den sista resan.

Först måste jag klargöra en sak, onkologen i Uppsala, Gävle och Falun hör ihop. JAG KAN INTE ÅKA TILL UPPSALA OCH FÅ VÅRD SNABBARE. Vänligen behåll era goda råd och olika tips om hur man skall kämpa mot obotlig cancer för er själva. Om man inte själv befinner sej i eller har befunnit sej i denna situation begriper jag inte att man över huvud taget försöker komma med råd.
Det värsta av allt var ett samtal från en kraftigt berusad person som hade sådan koll på allt att han mer eller mindre tappade tråden under sin predikan.
Som dom allra flesta förstår är det skönt med en pratstund, men sluta att tala om för mej hur jag skall bli frisk för det blir jag tyvärr inte. Hur besvikna ni än må vara för att jag inte kommer att leva vidare så kan jag inte hjälpa er. Jag har nog med mitt just nu.

När man inte läser sin egen post själv.

Det var min kära fru som läste posten åt mej i går kväll vilket ledde till att jag trodde att det var nästkommande måndag 18/11 jag skulle till onkologen. Och då blev det ju bråttom med provtagning i dag.
När jag kolla de nu på morgonen såg jag att det var 25/11 jag skulle till onkologen. Ingen brådska med provtagningen i dag alltså. 10 Dagar till att vänta. Luften gick ur och jag lägger mej igen.

Dag sju på den sista resan.

I går kväll lyckades jag bättre med morfin intaget, sovit smärt fritt i natt. Men en massa galna drömmar och då menar jag roligt galna. Pratade visst en massa rappakalja i sömnen enligt Margareta. Kul var det i alla fall. Så fort jag klev ur sängen fick jag en attans huvudvärk, tog ett par alvedon så nu ska väl det ordna sej.
I går ramlade det in kallelse till onkologen, på måndag ska jag dit, Falun i dag för att lämna lite blod inför besöket på måndag.
Sen får jag besök av en gammal arbetskamrat tillika fiskekompis, vi har inte haft kontakt på många år så det ska bli riktigt kul. Min dotter med barnbarn dyker upp under eftermiddagen sen kommer min son efter jobbet. Jag ska förbereda en lammstek till kvällsmat åt dom som kan äta, själv får jag nöja mej med lukten.
Vid tre fyra snåret dyker en spekulant på skoter och släp upp för att titta och kanske köpa båda delarna.
En fullspäckad dag med andra ord.

Dag sex på den sista resan.

Efter en natt som jag trodde skulle bli lugn eftersom jag tog ett morfinpiller när jag gick till sängs. Men på småtimmarna började brottningsmatchen. Blöta lakan och en elak smärta.
I går eftermiddag hade jag besök av en god vän som hängt med sedan vi var barn. Jättetrevligt att prata bort några timmar.
Nu ska jag bege mej till Duvnäs och hämta hem skotern som är nyservad.

En glad överraskning.

I dag blev jag uppringd av en väldigt trevlig dam på försäkringskassan. Hon ville klargöra vissa detaljer angående min sjukpenning. Hon fixade allt över telefon, dessutom gav hon mej besked att ansökan var godkänd. Vi pratade en lång stund om både det ena och det andra. Måste säja att hon var en underbar person att prata med och en perfekt ambassadör för den så utskällda försäkringskassan. Det finns guldkorn överallt bara man har lite tur.
Min handläggning tog totalt 9 dagar. Mycket bra F-kassan.

Dag fem på den sista resan.

Min nya partner, vi verkar ha fått ett förhållande som kommer att vara livet ut. Hon heter smärta och är en otrevlig jävel, men trogen. Men i går kväll fick hon stå åt sidan när jag tog ett morfinrus och kollade på Brynäs matchen.
Att leva i en kropp som jag avskyr, som ruttnar och faller sönder på insidan. Att äcklas av sina egna inälvor, det är så det känns på mornarna nu när jag vaknar efter en brottningsmatch, hostande springer in på toa och spottar blodklumpar i vasken.
Nu tar jag morfinet i fickan och åker till Borlänge på skoter service. Får se hur det går. Ska träffa en barndomskamrat i Borlänge om det går som det ska.

Avrustningen har börjat.

Nu har skotern och släpvagnen åkt ut på blocket. Sen blir det båt och båtvagn. Känns tufft men sånt är livet. Det är ju trots allt bara leksaker för friska killar.

Dag fyra på den sista resan.

I natt var det nära att jag drog i mej det första morfinpillret. Vaknade åtskilliga gånger med en jävla massa ont på underliga ställen. Underligt att smärtan sätter in på nätterna. På dagarna går det skapligt.
Jag som älskat mat hela mitt liv, nu känner jag avsky varje gång jag måste tvinga i mej nått. Snart bara dricka som funkar, då menar jag inte öl. Inte ens alkoholen skänker välbefinnande längre.
Dags att få tag i nått bra gräs att förlusta sej med.

Finväder.

Men själv vill jag helst ligga under täcket och kura. Odugligt.

Dag tre på den sista resan.

I går var det utomhus aktiviteter i några timma. Allt går i ett långsammare tempo numera. När jag kom in däckade jag i soffan. Fick feber i går eftermiddag med huvudvärk som håller i sej fortfarande.
Det blev ett trevligt avbräck när Asko och Harri kom på besök.
Natten har inte varit så trevlig, en molande diffus smärta som far runt i kroppen. Börjar undra om jag hinner få hjälp innan det är försent.
I dag väntar jag besök av Mats och Mikael Ahlström, ska bli trevligt.

Dag två på den sista resan.

I går kväll föll jag till föga och satte det första morfin plåstret. Tror det funkade bra, har sovit riktigt bra i natt. Men min vana trogen vaknar jag ju i svinottan. Då är det skönt att ha en dator att fördriva tiden med.
I dag ska vinterdäcken på släpvagnen och skotern lastas för service på onsdag. Sen får jag troligen besök av två goda vänner. Det är fördelen med min situation nu, fler än vanligt besöker mej.
Målet nu är att sluta fokusera på allt som jag inte kommer att få uppleva och istället göra allt som fortfarande är möjligt. Mitt nästa mål är att komma upp till stugan vi hyrt vecka 15. Även om jag inte klarar att åka skidor så kanske skoter funkar. Hoppas, hoppas.
Nu ska vi se vad dagen har i sitt sköte.

Tack alla som skriver så fina kommentarer.

Ni ska veta att det värmer. Man glömmer så lätt bort att man faktiskt har fina vänner som man träffat under olika perioder av sitt liv. Jag tror att resejobbet förstör alla relationer förr eller senare. Man orkar helt enkelt inte vara social. Det blir enklare att stänga av den biten och gömma sej i sitt ide.

Hela skaran på ett underbart besök.

Vilken upplyftande eftermiddag. Vi behövde rensa luften tillsammans. Nu tror jag det blir lättare att prata i telefon och träffas framöver. Och det gav mej en energikick som jag så väl behövde. Ser fram emot flera sammankomster framöver.

Första natten på den sista resan och många tårar kvar att fälla.

I natt fick jag en försmak av vad som väntar, smärtan börjar göra sej påmind i inälvorna. Men jag vill helst hålla mej ifrån morfinet som ligger och väntar i skåpet. Jag vet ju hur snabbt tillvänjningen går och sen glider man in i dimman.
Under morgontimmarna när jag inte kunde sova längre översköljdes jag av en enorm och tung sorg, samma känsla som när man mister en nära anhörig. Men nu handlar sorgen om att mista sej själv och sitt eget liv och allt vad det innebär.
I dag blir det middag med alla barn och barnbarn som tillhör familjen, Jag vill träffas nu medans jag fortfarande är skapligt pigg. Julen som är en av dom helger vi samlas allihopa, den är ju ett osäkert kort i år. Vet inte vilket skick jag befinner mej i då.

Det slutgiltiga beskedet.

DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN. som Astrid Lindgren sa. Smaka på dom orden, smakar beskt som fan kan jag säja. Har nyss kommit hem från kirurgen i Falun. Tuffa besked vill jag lova, cancern har spridit sej till levern, lungorna och lymfkörtlar. Går ej att operera. Nu blir det onkologen och en plan för hur länge dom kan hålla mej vid liv.
Just nu känns det bara tomt, vet fan inte hur jag skall förhålla mej till det här just nu. Får väl börja rota i allt det praktiska (dödsstäda) tar väl sin lilla tid med allt skit jag dragit på mej sen vi flyttade hit.

Sissta dagen i ovisshet.

Vid 12 snåret åkte mina älsklingar hemåt i går, sen blev det dödstyst i huset. Tog en liten stödvila.

När Margareta kom hem från jobbet fick jag en provtur i nya bilen. Blev tidig kväll. Vaknade vid 2 snåret, många tankar som snurrar nu när det är en dag kvar till mötet med kirurgen. Vad blir resultatet av röntgen? Ett sorry grabben, eller så här ska vi fixa till dej. Efter en kopp te lyckades jag sova ett tag till. Och nu sitter jag här vid datorn och häckar.

Älsklingar på besök

Här försöker mitt barnbarn och jag förklara för hennes mamma att det är dags att köpa en ipad.
Härligt att dom kom och hälsade på.
Nu väntar jag på att dom ska vakna.

Ut på sjön.

Efter en svettig natt kände jag mej riktigt pigg i morse. Första tanken var, bäst och sticka ut på sjön.
Sagt och gjort. Hade hoppats på att dimman skulle ligga kvar och att vinden skulle utebli, men icke efter 3 timmar blev det kyligt i vinden och dimman började lätta. Ingen fisk, men att tagit mej ut på sjön för första gången på flera veckor känns som ett lyft.
Min dotter ringde och kom med den glada nyheten att jag skulle få besök av henne och barnbarnet.
Nu är jag nyduschad inne i stugvärmen och väntar på lite röj i kåken.

Mora lasarett.

I dag fick jag skjuts av Margareta till Mora för röntgen. Vi löste korsord i väntrummet medans jag smuttade på min halvliter kontrastvätska som skulle fördelas jämt under 2 timmar. Sen blev det mer kontrast  rakt in i venen, en värme spred sej i hela kroppen.
När det var avklarat tog vi lite omvägar på hemvägen, en tur i ett november grått landskap.
Väl hemma vid postlådan låg en kallelse till kirurgen, på fredag 10:30 ska jag infinna mej för dödsdomen. Eller förhoppningsvis en behandlingsplan. Men fram tills dess finns hoppet.

En ny dag

Vacker soluppgång i dag.

 I går kväll fick jag feber igen och mådde allmänt skit. Nu på morgonen känns det lite bättre.

Hälsan verkar försämras lite väl fort just nu. Hoppas jag hinner få en behandlingsplan innan jag måste be om att bli inlagd.

Spökhelg

I dag klär vissa ut sej för att skrämmas, själv behöver jag bara säja: JAG HAR CANCER. Då skräms jag mer än dom flesta. Märker hur vissa har svårt att förhålla sej till budskapet. Men vafan det är ju jag som ska sprättas upp som en fisk, ta cellgift och allt som det innebär att hänga kvar i jordelivet. Om det är möjligt förstås.
I dag blev det en promenad med min kära Margareta, kändes OK. Men sen blev det en gubbvila och en wiskey framför brasan. Orken är inte som den borde.
Vi kokade kronärtskocka och av den blev det en utsökt soppa när Margareta var klar. I kväll blir det Älgkalops, undrar hur det ser ut sen jag kört det i mixern??? Är grymt sugen på kött men det funkar inte att äta som det är. Ostkrokar däremot går bra, så nu blir det mellis på krokar och öl.

Nej nu går jag över till grannarna och skräms. Kör min egen CANCER eller ÖL.

En skogstur med bilen.

I dag blev det en utflykt med bilen. Vintjärn, Svartnäs och Åg. Sedan hemåt över skogen. Det var verkligen gråkallt i dag. Eftersom underhudsfettet försvinner i rasande fart så längtar jag hem till brasan ganska fort. Hade hoppats på att se lite djur, men inte ett liv. I vilket fall höll jag mej sysselsatt hela förmiddagen.

Nu har jag ätit lite grönsakssoppa körd i mixern och suttit framför elden i ett par timmar. Känns betydligt bättre än utomhus.

I kväll får vi ju se Brynäs tvåla till HV-71. Där drar jag nog in en hacka på resultatet.

Dom vilda skogarna kring Vintjärn.

När man har all tid i världen får man inget gjort.

I dag fick jag vinterdäcken pålagda på bilen. Skönt att slippa det skitgörat, dessutom slippa förvara dom hemma.
Körde runt lite i Falun med bilen och fördrev tiden. Måste vänta tills tempo i Sundborn öppnade. Eftersom mitt andra objektiv till kameran kom dit med DHL.
Känner mej piggare i dag, hoppas trenden fortsätter så jag kan ta en promenad med kameran i morgon. Kanske det blir en eller annan provbild här i morgon.

Första skogs promenaden på flera veckor.

Tog mej en promenad på ca. 6 km. Oj, helt slut när jag kom tillbaka hem. Vet inte om det beror på influensan jag har haft eller om sjukdomen redan satt sina spår.

Provade nya kameran. Nöjd men skärpan i bilderna, nu är det bara jag som ska tränas lite. Jag tror det blir bra med min nya leksak, kameran. Nått att skingra tankarna med under sjukdomsperioden.

Dagen C. Som i CANCER.

I går var det dagen då det blev definitivt, det som jag misstänkt de senaste veckorna. Provsvaren hade kommit och jag var kallad till min läkare. Där satt vi och såg varandra i ögonen. Sen kom orden, det är cancer.
Det här ögonblicket har jag fantiserat om åtskilliga gånger under min livstid sedan min far gick bort 1986.
Jag har trott att jag skulle bryta ihop, börja gråta hejdlöst,  men alla känslor uteblev. Det var som om jag redan var så väl förberedd på detta ögonblick.
Då var det dags att börja underrätta alla nära och kära om läget. Det känns som det är värre än min diagnos. Att se hur djupt min sjukdom berör andra människor, svårare än att förhålla sej till sjukdomen.

OK. Nu är det morgon dagen efter beskedet. Min fru har åkt till jobbet och min son som sov här i natt har gett sej av till sitt jobb.
Min tanke nu är att skriva av mej här och kanske hitta nått forum där man kan snacka med människor i samma situation. Kanske det finns någon grupp i Falun som träffas i bland och utbyter erfarenheter om cancer. Det känns som jag behöver det.
På måndag är det röntgen i Mora. Sen vänta på kallelse till kirurgen i Falun. Därefter vet jag hur illa ställt det är. Därifrån skall en action plan utformas.