Dagen C. Som i CANCER.

I går var det dagen då det blev definitivt, det som jag misstänkt de senaste veckorna. Provsvaren hade kommit och jag var kallad till min läkare. Där satt vi och såg varandra i ögonen. Sen kom orden, det är cancer.
Det här ögonblicket har jag fantiserat om åtskilliga gånger under min livstid sedan min far gick bort 1986.
Jag har trott att jag skulle bryta ihop, börja gråta hejdlöst,  men alla känslor uteblev. Det var som om jag redan var så väl förberedd på detta ögonblick.
Då var det dags att börja underrätta alla nära och kära om läget. Det känns som det är värre än min diagnos. Att se hur djupt min sjukdom berör andra människor, svårare än att förhålla sej till sjukdomen.

OK. Nu är det morgon dagen efter beskedet. Min fru har åkt till jobbet och min son som sov här i natt har gett sej av till sitt jobb.
Min tanke nu är att skriva av mej här och kanske hitta nått forum där man kan snacka med människor i samma situation. Kanske det finns någon grupp i Falun som träffas i bland och utbyter erfarenheter om cancer. Det känns som jag behöver det.
På måndag är det röntgen i Mora. Sen vänta på kallelse till kirurgen i Falun. Därefter vet jag hur illa ställt det är. Därifrån skall en action plan utformas.